..........

fan, tankarna bara snurrar i skallen, kan verkligen inte sova...vet inte om de e rätt eller fel å skriva här men jag måste få "prata ut" skriva ner allt bara rensa så upp t er om ni orkar läsa...

förra veckan fick jag nog å satt ner foten te X å sa att människan sårat mej så hårt nu, verkligen fått mej å känna mej totalt värdelös..för ungefär ett år sen så undvek X å bertätta en ganska så stor grej som jag trodde man berätta som vänner men jag fick höra de på omvägar å inte ens dan efter de hänt så sa X nått så jag vart skitförbannad å sa upp vänskapen...då bad X om ursäkt å lova att aldrig mer göra om de utan skulle berätta saker i fortsättningen så vi vart vänner igen. men nu har de hänt igen, fast den här gången har X har undvikit å berätta en ännu större grej så jag har än en gång fått höra de på omvägar...nu när de gått sisådär en månad så tog jag å fråga om vi ens va vänner eller va som va fel..sa tack men nej tack, jag klarar mej så bra utan att bli sårad gång på gång. X bad åter en gång om ursäkt, sa vilken dålig människa människan e å att jag snälla inte skulle sluta va X vän, men gav bara som svar att jag tror inte jag kan de just nu. sen dess har vi inte pratat.
de e nu jag verkligen inser va människan betyder för mej, vilken vän den verkligen e men som sagt jag vet inte om jag orkar resa mej upp en gång till..men från att ha pratat nästan varje dag, berättat verkligen allt till å nu inte ett skit , de e riktigt riktigt jobbigt..vill att X ska förstå att den här gången menar jag allvar, har förlåtit X alldeles för lätt förut (vi har bråkat fler gånger varav 2 rikitgt stora) men klarar ändå inte av att förlora människan som vän..så hur länge ska jag vänta innan jag förlåter X? eller ska jag vänta tills X tar kontakten igen? eller va fan ska jag göra??!!!

sen ringde min pappa idag å berätta att min faster bara har max en månad kvar, känns juh sådär. har vetat ett tag att de inte vare så långt kvar men nu när pappa ringde å sa max en månad så vart de så definitivt, så verkligt. hon vill att vi ska åka ner å hälsa på innan de e försent men pappa vill behålla minnet från när hon bodde här uppe..frisk, glad å pigg..nu e hon sängliggandes, svag, gått ner otroligt mkt i vikt så de e bara skinn å ben kvar, bokstavligt. tror inte heller jag vill ha den synen av henne utan bevara de fina å glada.
pappa sa att de e ingen vacker syn alls, skit äcklig rent ut sagt..han va me om de av farfars sista tid i livet..han va oxå sjuk å svag mot slutet så de vart oxå bara skinn å ben kvar av han å jag e glad att jag inte såg han då utan har kvar de minnen när han va pigg å kry.

som sagt, upp te er om ni läst men nu vet ni va som hänt...kommer inte orka prata om faster nå mycke, kanske inte alls..måste klara av å jobba i veckan..lessen om jag förstört er dag..//knart