Är det julen eller är det bara jag som känner mig enormt ensam den här tiden?

Häromdagen tror jag t.o.m att jag fällde en tår för att jag saknade Vivvan och då har det gått långt.. Funderingarna gick åt att kanske skaffa sig en fisk, eller varför inte en vandrande pinne?!

Ju mer jag funderade, desto fler deprimerande aspekter fick jag i åtanke.

Julen är inte en tid att glädjas, det är en tid då man märker hur mycket man saknar i livet!

Det allra främst förekommande då, är ju just ett liv för min del!

Pratade nyss med Musse och hon ansåg att det enda hon hade var sina lungor och luften som fyllde dem. Men det skulle ha sett konstigt ut och det borde man ha märkt... Så jag tror att hon ljuger!

Musse brukar ofta ljuga, kommer ni ihåg då hennes lillebror föddes och Musse drog en vers om att Babsan tryckt ut en negerunge?

Då satt man ju med ett fågelbo till käft och fick skämmas därefter..

Jaja, hjärncellerna försvinner fort och likaså glädjen!

Nu är det däremot snart ett nytt år och jag hoppas på en vändning i livet, vet ju däremot att jag måste göra det själv.. Därför har jag inte så stora förhoppningar!

Jaja, tack för eran tid! Vi ses och vi hörs mina Vänner!

Puss /Gudrun